En månad har kommit och gått sen jag skrev här sist. I brist på ord har jag lagt denna bloggen på hyllan, men förstått att många faktiskt läst det jag har skrivit. Det glädjer mig att veta att någon sitter och läser.
Varje dag, någon gång under dagen, kommer jag på något eller ser någon sjuk reklam på tvn och tänker "Shit, jag måste ringa mamma och berätta". Lika snabbt kommer jag på att jag inte kan.
Jag vet att jag drömt om mamma, har hört henne ropa på mig. Kommer sällan ihåg vad det handlar om. Vaknar bara med bilden av mamma i huvudet. Men en dröm jag hade var när hon låg ner i sin säng, den hon fick samma dag hon gick bort, den höj och sänkbara sängen. Hon reser sig till halvliggande ställning och lutar sig mot sin högra armbåga. I drömmen står jag nog i dörröppningen och tittar på henne. Plötsligt ropar hon "Sara". Det lät som hon var just intill mig när jag vakna, som hon låg vid sidan om mig och hade ropat i verkligheten. Jag satte mig upp som ett spjut i sängen. Jag hörde mig själv ropa "Mamma, mamma". Jag kunde inte förstå hur hon kunde låta som hon var intill mig... Sorgen kom över mig.
I förrgår drömmde jag om de sista timmarna med henne. Hur jag och mina systrar sov där tillsammans med min bror. Hur hon kämpade sig upp på onsdags morgonen bara för att dricka sitt kaffe och ta ett bloss på sin cigg. Tanken att hon skulle gå bort fanns alltid i bakhuvudet, men verkligheten kom inte ikapp. Man hade mest bara ork och plats för tanken att mamma skulle ha det så bra hon kunde. Bara ett par timmar efter hon varit uppe och rökt på morgonen var det mycket sämre. Hon kunde knappt öppna ögonen, hon kunde inte prata eller röra sig. När hon ville nått stöna hon bara. Började försöka säga den första bokstaven i ordet hon ville ha sagt. "Vvva... vaaa" Hon förde sakta sina fingrar mot läpparna. Alla flög fram för att ge henne vattenglaset. Tillslut kunde hon inte dricka heller, inte ens med vår hjälp. Vi fick fukta hennes läppar och mun med bomullssvabbar. Sen den natten spelas det sista timmarna upp i mitt huvud oavbrutet. Jag kännes hennes lukt, hör hennes rosslande. men jag känner inte henne längre. Jag satt på knä bredvid hennes säng ett tag den kvällen. Jag tänkte hela tiden att jag var tvungen att hålla hennes hand och röra vid henne så gott jag kunde. Vi började förstå att det handlade om timmar. tanken på att aldrog få hålla om henne igen klöste mig längs ryggmärgen. Det var obegripligt. Jag ville att hon skulle hålla om mig igen, men visste att hon inte kunde. Så där jag vi, turades om, att hålla hennes hand så länge vi kunde. Berätta för henne att vi älskade henne. Vi Älskar Henne. Vi sa att det var okej att släppa taget, hon kunde gå över. Hon stönade fram "Det finns någon här som inte kan släppa Mig". Vi hade alla nog svårt att släppa henne, fast än att det var så jobbigt att se henne vara så sjuk. Se henne utan ork, kraft, utan i hennes ansikte fanns bara acceptans.
Hur hon gjorde för att acceptera kommer alltid förbli ett mysterium för mig.
