Lägger huvudet på min kudde, varje natt är jobbig. Varje natt finns du inuti mitt huvud. Varje natt viskar jag -Jag älskar dig och saknar dig mamma. Varje dag ser jag dig med ryggen emot mig, på byn. I dina röda sommar capri byxor, med din paruk som du hade efter cellgifterna. I din gula eller gråa jacka. Många gånger har jag gått efter dig, du finns ju inte. Det kan inte vara Du. Du vänder dig om och ditt ansikte förvandlas till ett annat. Din hållning blir annorlunda. Du tinar bort och fram stiger en främling, en främling som ser på mig och undrar varför jag har tårar i mina ögon. Varför? För det var ju inte du.
Gubben och jag går en förmiddag på en promenad, jag ser ner i marken. Mina tankar är någon annanstans. Gubben drar och drar. Han stannar, jag ser upp och upptäcker att vi står utanför din lägenhet. Din tomma, mörka, döda lägenhet. Vi står på bakgården, utanför parkeringen. Jag går sakta fram men handen hårt knuten om Gubbens koppel. Vi stannar nedanför din balkong. Tomt, dött, mörkt. Jag ser mig om, ingen finns i närheten. Jag ser upp på din balkong igen. För ett kort ögonblick står du där, du röker och ler mot mig. Jag brister i gråt. Jag har ont, i hela kroppen. Världens värsta smärta är den när man mist någon. Du finns inte där när jag tittar efter. Jag har ont i halsen, hjärtat, kroppen skakar och mina ben ger nästan vika. Tankar på dig smäller som fyrverkerier i mitt huvud. Dig frisk, glad. Dig elak, när du trycker ner dom du älskat. Dej med pappa, det lilla av den tiden jag kan komma ihåg. Dig sjuk. Dig sjuk i din säng, när vi barn och din syster håller dig i handen. Din sista tid i våra liv. Det hände här, i din tomma, döda, mörka lägenhet. Det var här du försvann. Det var här vi alla miste dig. Jag kan höra dig kipa efter andan, be om vatten, be om en snabb övergång. Du hade så ont, du mådde så dåligt. Det är inte rättvist. En tant kommer fram och frågar mig vad som har hänt, varför jag gråter. Jag berättar varför, hon berättar att hon visste vem du var. Att ni pratat en del, att hon med saknar dig och tycker det är hemskt. Min mamma gjorde intryck på många, den tanten bevisade det. Hela vägen hem gråter jag, folk tittar och undrar, men det ger jag fullständingt fan i. Jag får gråta, jag får sakna dig. Jag får!
