Hur ska man kunna släppa någon, låta någon gå vidare i "efter livet" om det ända man vill är att ha dom nära. Hålla dom kvar. Hur ska jag kunna låta dig gå mamma, hur, när jag inte är färdig med mitt liv med dig. Du lämna oss med ofärdiga meningar, med känslor som är så blandade. Healern säger att du inte kan gå vidare för du dras tillbaka av oss, är det så konstigt när vi väl fått dig, som en mamma. Det är inte bara du som måste gå vidare, låt oss sörja mamma. De va mycket du aldrig lät oss göra, som att få en normal barndom, så låt oss sörja. Varje dag kämpar jag och mina syskon och din syster med tanken att du inte är kvar. Vissa har lättare att få utlopp för sina känslor än andra. Jag gråter mest när jag är ensam, och utan dig känner jag mig väldigt ensam. Jag har isolerat mig mer från min omgivning nu än jag gjort tidigare. Jag måste slå mig igenom min vägg. Men jag måste göra det i min takt, när jag känner mig redo. Så jag skiter fullständigt fan i vad ekki säger. Du, mamma, har varit så helvetes egoistisk hela mitt liv så nu får du faktiskt låta oss göra det som krävs.
Jag får bilder i huvudet när du var så sjuk. Varje dag. Dom försvinner inte. Du tina bort mer för var dag som gick. Vi grät ihopa men mest grät jag ensam, i duschen, bröt ihopa när jag kom hem från att varit oss dig direkt innanför dörren. Hör dig andas, viska att du ville ha morfin. Se ditt ansikte bli vitare. Din kropp var död långt innan du försvann. Hur i helvete kan du begära att vi ska kunna gå vidare så fort efter allt det?
