Inatt hände det för två år sen.
Du tog ditt absolut sista andetag mamma. och jag trodde du skulle sätta dig upp i sängen igen och ropa ut "Lurad, där fick jag er allt".
Men snart förstod vi att det var över.
Alla känslor på samma gång, lycka, kärlek, hat, lättnad och förakt.
Fy fan vad elakt tänkta jag att det var då.
Vi fick dig, för första gången, men du försvann lika fort igen.
Denna gången utan att komma tillbaka.
Jag och mina systrar kommer vara ihop ikväll, tänka på dig, sakna dig.
Vi önskar att du har det bra och kommer och hälsar på oss!
Tack för att vi fick se dig som en riktig mamma innan du försvann.
Kommer alltid älska dig.
Kommer alltid sakna dig!
Labto
lördag 10 mars 2012
torsdag 10 mars 2011
Nyår 2009/2010
När du va med mig och handlade på VeroModa någon gång under 2009 tror jag, samma dag som jag tappa senap i min halsduk och du skratta så du nästan pinka på dig.
Vet inte om detta var sommaren 2008 eller 2009. 2008 tror jag.
På ett kalas i februari 2010, en månad innan du dog. Första gången du drack alkohol på 18 år.
Vinter 2009, din älskade Hund "Gubba". Min älskade "Gubba". Jag har börjat kalla honom för den gamla. Han är så förbaskat tjurig...
10/3-2011, Dagen du försvann.
Mer än ett år har passerat sen jag startade denna blogg om dig, du låg och sov i ditt sovrum och jag satt på andra sidan väggen. Jag grät och jag började skriva om dig, vi skrev om dig för vi visste att det var en fråga om dagar. Inte år, inte månader, inte veckor. Bara dagar.
Jag kommer ihåg din fira livet fest, bekräftelsen jag fick av dig och pappa att ni fortfarande älska varandra och att skilsmässan inte var mitt fel. Sex år gammal, nedbruten i tron om att lilla jag orsakat allt. I efterhand fattar man så klart bättre, men för en sexåring var det jorden undergång. Femton år innan man fått det bekräftat, och helt plötsligt känns det nästan meningslöst det med. När jag tänker på dig mamma blir jag arg. Jag blir ledsen, men jag har även börjat känna lycka och att det var ett bra avslut.
Ibland kommer jag att tänka på roliga ord du använde. Som istället för att säga cirka sa du "cirkus", du sa "i principip" i stället för princip. Du berätta för mig att den lilla pojken som kom på ordet "fickla" måste varit ett geni.
Jag började baka idag, för jag hade bestämt mig för att inte tänka på dig mamma. Du sa alltid att man inte ska säga hata, "hata är ett starkt ord, Sara". Men jag hatar faktiskt dig för att du blev sjuk. Egentligen är det väl cancer jag ska hata men hatet handlar nog mer om att du faktiskt dog. Idag, för ett år sedan. Ett år. Men jag älskar att du blev vår tillslut. Att några dagar innan du dog satt i din fåtölj och drack fläder dricka från ett sugrör. Syster sa nått till dig och du räckte "Fuck you" till henne, och min syster skrattade. Du var så dålig att du knappt kunde röra dig och hög på morfin, men du fanns fortfarande kvar i skalet. Än så länge var du kvar.
Jag kommer förmodligen att gråta mycket idag, jag vet att min saknad kommer bli mer intensiv ju närmre klockan blir 01:33. Och jag vet att det finns en fantastisk person i mitt liv som jag kan stötta mig emot ikväll. Och jag vet att hade jag inte träffat honom, mamma, då hade jag inte ens kunnat stå på mina ben idag. Hoppas du har det bra. Ska snart beställa tid hos Eki så är det något du vill säga mamma så vill jag gärna höra.
Älskar dig och jag saknar dig så det gör ont i kroppen.
Labto.
lördag 1 januari 2011
1/1-2011
Hej mamma.
Ett nytt år har inletts och jag hade världens bästa nyår, tills jag kom på att vi firade med dig förra året. Det var då du hade sagt till oss att nästa jul skulle du inte finnas kvar, och du hade rätt. Du finns inte med oss och vi saknar dig allihopa men samtidigt är det skönt att veta att vi denna tiden förra året började det bli som värst för dig, och detta året har du det bättre. Att det snart gått ett år är ofattbart, det känns som igår man satt och kolla på "Ghost Huners" med dig.
Men igår sa en speciell person att man kan förlora någon men få en annan, och denna personen får mig att må så bra. Jag önskar ni kunde träffats. Mina tankar finns alltid med dig mamma. Vi saknar dig allihopa! Labto <3
Och de dumma jävlarna som läser denna bloggen och sen påstår att jag inte har rätt att sakna henne kan dra så lång åt skogen de bara går. Jag känner mig befriad och det känns så förbannat skönt!
Ett nytt år har inletts och jag hade världens bästa nyår, tills jag kom på att vi firade med dig förra året. Det var då du hade sagt till oss att nästa jul skulle du inte finnas kvar, och du hade rätt. Du finns inte med oss och vi saknar dig allihopa men samtidigt är det skönt att veta att vi denna tiden förra året började det bli som värst för dig, och detta året har du det bättre. Att det snart gått ett år är ofattbart, det känns som igår man satt och kolla på "Ghost Huners" med dig.
Men igår sa en speciell person att man kan förlora någon men få en annan, och denna personen får mig att må så bra. Jag önskar ni kunde träffats. Mina tankar finns alltid med dig mamma. Vi saknar dig allihopa! Labto <3
Och de dumma jävlarna som läser denna bloggen och sen påstår att jag inte har rätt att sakna henne kan dra så lång åt skogen de bara går. Jag känner mig befriad och det känns så förbannat skönt!
fredag 19 november 2010
19/11-2010
Sitter och lyssnar på P3, om en kille som hette Fredrik. Fredrik dog i en olycka på tågspåret när han målade grafitti. Mans mamma berätta att när de skulle identifiera honom fick de bara se hans ansikte, men att de rörde vid honom över hela kroppen. Huvudet, händerna och berätta för honom hur mycket de älskar honom.
Började tänka på när jag och mina syskon skulle få se dig igen efter du gick bort. Det känns som en evighet. Vi kom dit till, jag kommer inte ens ihåg vad de heter nu, och där låg du. I en kista uppställd på stödben av något slag. Likblek. Du fanns inte längre, och jag ville först inte röra vid dig. Du var ju död. Men kom och tänka på att jag inte skulle få se dig igen, nästa gång vi skulle ses låg du förseglad i en kista med rosor på locket. Jag började gråta och tog tag i din hand. Din urholkade hand, den lillia lilla vita urholkade handen du rört mig med så många gånger. Din famn som du omfamnat mig med, varesig du menade det eller inte. Mamma, du finns i mina tankar. Jag ser dig överallt. Ser damer på stan i din ålder och fantiserar att det kunde varit du, att vi kunde ha stått och pratat om allt och inget, men verkligheten slår mig hårt i magen varje gång. Jag vaknar till och vet att du kommer inte tillbaka.
Jag älskar dig mamma!
Labto!!
Började tänka på när jag och mina syskon skulle få se dig igen efter du gick bort. Det känns som en evighet. Vi kom dit till, jag kommer inte ens ihåg vad de heter nu, och där låg du. I en kista uppställd på stödben av något slag. Likblek. Du fanns inte längre, och jag ville först inte röra vid dig. Du var ju död. Men kom och tänka på att jag inte skulle få se dig igen, nästa gång vi skulle ses låg du förseglad i en kista med rosor på locket. Jag började gråta och tog tag i din hand. Din urholkade hand, den lillia lilla vita urholkade handen du rört mig med så många gånger. Din famn som du omfamnat mig med, varesig du menade det eller inte. Mamma, du finns i mina tankar. Jag ser dig överallt. Ser damer på stan i din ålder och fantiserar att det kunde varit du, att vi kunde ha stått och pratat om allt och inget, men verkligheten slår mig hårt i magen varje gång. Jag vaknar till och vet att du kommer inte tillbaka.
Jag älskar dig mamma!
Labto!!
torsdag 30 september 2010
30/9-2010
Har hört att nån flyttat in i din lägenhet, jag har inte gått förbi där mer än en gång efter du gick bort. Tanken på att någonannans gardiner hänger i ditt fönster i tv-rummet får mig att börja gråta. I mitt huvud bor du kvar i den lägenheten. I mitt huvud ser jag dig vinka i fönstret när jag och Gubben går. Och jag kommer ihåg hur du satt i fotöljen när du vinka, på knä, lutande mot ryggstödet. Du hade ditt livs ljus på ett fat i fönstret med, vitt blockljus. Alltid tänt.
Jag vill så gärna gå till din lägenhet igen men vill inte se någon annan än dig där. Om du inte står på knä i fotöljen så är du borta. Och jag saknar dig så fruktansvärt mamma. Och jag är inte arg längre. Jag blir mer glad när jag tänker på vår tid.
Du finns i mina tankar, och har funnits där sen natten mellan den 10-11/3-2010!
Labto...
Jag vill så gärna gå till din lägenhet igen men vill inte se någon annan än dig där. Om du inte står på knä i fotöljen så är du borta. Och jag saknar dig så fruktansvärt mamma. Och jag är inte arg längre. Jag blir mer glad när jag tänker på vår tid.
Du finns i mina tankar, och har funnits där sen natten mellan den 10-11/3-2010!
Labto...
söndag 19 september 2010
19/9-2010
Ett halvår och nio dagar. Shit, var fan har tiden tagit vägen? Känns som det var igår jag var hemma hos dig, hjälpte dig med diverse saker. Diska, duscha, gå på toaletten eller bara resa dig ur sängen. Kan knappt fatta de, jag saknar dig så mycket.
Systrer skicka ett sms kl elva-tolv på natten mellan den 10-11/9. Smset löd:
"Gudnatt mina älskade vackra små systrar! Om ngr timmar är det ett halvår sen mamma somna in o vi var med när hon tog sista andetaget! Vi var med om detta tillsammans! Älskar er mer än ni annar Labto!"
Jag var inte hemma när jag fick det, jag var inte ensam. Paniken steg inom mig. Ett halvår! Oförmögen att gråta inför någon, smög jag mig ut i badrummet med tårarna rullande ner för mina kinder. Ingen får höra att jag är ledsen. Jag sätter mig ner på golvet, kryper upp med ryggen mot väggen framför toaletten, under toalettpappers hållaren. Tårarna ringer inte längre, de sprutar ut ur mina ögon. Där sitter jag i vad som känns halva natten, håller om mina knän och har massa papper i ena handen. Tårarna bara kommer, de slutar inte.
Min mamma var missbrukare, mina minnen av min barndom är vaga och det är jag inte ensam om. Medan tiden går får jag reda på mer som hänt när jag var liten. Om hur min mamma envist ville ta hand om mig på fyllan, jag var nyfödd och mina systrar som var under 10 år. Dom försökte få mamma att inte gå omkring med mig. Under 10 år och de springer efter mina berusade mamma, rädda för att hon skulle tappa mig. Om det har hänt mycket sånt vill jag inte komma ihåg. Jag älskar mina systrar för att det tog på sig mammarollen är min mamma var oförmögen att agera mamma. Men vi fick dig till slut, mamma. Den sista månaden agerade du mamma, och för det är jag dig evigt tacksam samtidigt som att det är så helvetes orättvist att du inte kunde förmå dig att bli en mamma när du skulle!
Jag saknar dig, varje dag, varje sekund som går. Jag skulle göra potatisplättar häromdagen men visste inte hur. Tanken dök upp.
"Måste ringa mamma och fråga hur fan man gör"
Jag ringde inte, jag kunde ju inte.
Älskar dig och saknar dig, mamma. Labto!!
Systrer skicka ett sms kl elva-tolv på natten mellan den 10-11/9. Smset löd:
"Gudnatt mina älskade vackra små systrar! Om ngr timmar är det ett halvår sen mamma somna in o vi var med när hon tog sista andetaget! Vi var med om detta tillsammans! Älskar er mer än ni annar Labto!"
Jag var inte hemma när jag fick det, jag var inte ensam. Paniken steg inom mig. Ett halvår! Oförmögen att gråta inför någon, smög jag mig ut i badrummet med tårarna rullande ner för mina kinder. Ingen får höra att jag är ledsen. Jag sätter mig ner på golvet, kryper upp med ryggen mot väggen framför toaletten, under toalettpappers hållaren. Tårarna ringer inte längre, de sprutar ut ur mina ögon. Där sitter jag i vad som känns halva natten, håller om mina knän och har massa papper i ena handen. Tårarna bara kommer, de slutar inte.
Min mamma var missbrukare, mina minnen av min barndom är vaga och det är jag inte ensam om. Medan tiden går får jag reda på mer som hänt när jag var liten. Om hur min mamma envist ville ta hand om mig på fyllan, jag var nyfödd och mina systrar som var under 10 år. Dom försökte få mamma att inte gå omkring med mig. Under 10 år och de springer efter mina berusade mamma, rädda för att hon skulle tappa mig. Om det har hänt mycket sånt vill jag inte komma ihåg. Jag älskar mina systrar för att det tog på sig mammarollen är min mamma var oförmögen att agera mamma. Men vi fick dig till slut, mamma. Den sista månaden agerade du mamma, och för det är jag dig evigt tacksam samtidigt som att det är så helvetes orättvist att du inte kunde förmå dig att bli en mamma när du skulle!
Jag saknar dig, varje dag, varje sekund som går. Jag skulle göra potatisplättar häromdagen men visste inte hur. Tanken dök upp.
"Måste ringa mamma och fråga hur fan man gör"
Jag ringde inte, jag kunde ju inte.
Älskar dig och saknar dig, mamma. Labto!!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)