Sitter och lyssnar på P3, om en kille som hette Fredrik. Fredrik dog i en olycka på tågspåret när han målade grafitti. Mans mamma berätta att när de skulle identifiera honom fick de bara se hans ansikte, men att de rörde vid honom över hela kroppen. Huvudet, händerna och berätta för honom hur mycket de älskar honom.
Började tänka på när jag och mina syskon skulle få se dig igen efter du gick bort. Det känns som en evighet. Vi kom dit till, jag kommer inte ens ihåg vad de heter nu, och där låg du. I en kista uppställd på stödben av något slag. Likblek. Du fanns inte längre, och jag ville först inte röra vid dig. Du var ju död. Men kom och tänka på att jag inte skulle få se dig igen, nästa gång vi skulle ses låg du förseglad i en kista med rosor på locket. Jag började gråta och tog tag i din hand. Din urholkade hand, den lillia lilla vita urholkade handen du rört mig med så många gånger. Din famn som du omfamnat mig med, varesig du menade det eller inte. Mamma, du finns i mina tankar. Jag ser dig överallt. Ser damer på stan i din ålder och fantiserar att det kunde varit du, att vi kunde ha stått och pratat om allt och inget, men verkligheten slår mig hårt i magen varje gång. Jag vaknar till och vet att du kommer inte tillbaka.
Jag älskar dig mamma!
Labto!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar