Har hört att nån flyttat in i din lägenhet, jag har inte gått förbi där mer än en gång efter du gick bort. Tanken på att någonannans gardiner hänger i ditt fönster i tv-rummet får mig att börja gråta. I mitt huvud bor du kvar i den lägenheten. I mitt huvud ser jag dig vinka i fönstret när jag och Gubben går. Och jag kommer ihåg hur du satt i fotöljen när du vinka, på knä, lutande mot ryggstödet. Du hade ditt livs ljus på ett fat i fönstret med, vitt blockljus. Alltid tänt.
Jag vill så gärna gå till din lägenhet igen men vill inte se någon annan än dig där. Om du inte står på knä i fotöljen så är du borta. Och jag saknar dig så fruktansvärt mamma. Och jag är inte arg längre. Jag blir mer glad när jag tänker på vår tid.
Du finns i mina tankar, och har funnits där sen natten mellan den 10-11/3-2010!
Labto...
torsdag 30 september 2010
söndag 19 september 2010
19/9-2010
Ett halvår och nio dagar. Shit, var fan har tiden tagit vägen? Känns som det var igår jag var hemma hos dig, hjälpte dig med diverse saker. Diska, duscha, gå på toaletten eller bara resa dig ur sängen. Kan knappt fatta de, jag saknar dig så mycket.
Systrer skicka ett sms kl elva-tolv på natten mellan den 10-11/9. Smset löd:
"Gudnatt mina älskade vackra små systrar! Om ngr timmar är det ett halvår sen mamma somna in o vi var med när hon tog sista andetaget! Vi var med om detta tillsammans! Älskar er mer än ni annar Labto!"
Jag var inte hemma när jag fick det, jag var inte ensam. Paniken steg inom mig. Ett halvår! Oförmögen att gråta inför någon, smög jag mig ut i badrummet med tårarna rullande ner för mina kinder. Ingen får höra att jag är ledsen. Jag sätter mig ner på golvet, kryper upp med ryggen mot väggen framför toaletten, under toalettpappers hållaren. Tårarna ringer inte längre, de sprutar ut ur mina ögon. Där sitter jag i vad som känns halva natten, håller om mina knän och har massa papper i ena handen. Tårarna bara kommer, de slutar inte.
Min mamma var missbrukare, mina minnen av min barndom är vaga och det är jag inte ensam om. Medan tiden går får jag reda på mer som hänt när jag var liten. Om hur min mamma envist ville ta hand om mig på fyllan, jag var nyfödd och mina systrar som var under 10 år. Dom försökte få mamma att inte gå omkring med mig. Under 10 år och de springer efter mina berusade mamma, rädda för att hon skulle tappa mig. Om det har hänt mycket sånt vill jag inte komma ihåg. Jag älskar mina systrar för att det tog på sig mammarollen är min mamma var oförmögen att agera mamma. Men vi fick dig till slut, mamma. Den sista månaden agerade du mamma, och för det är jag dig evigt tacksam samtidigt som att det är så helvetes orättvist att du inte kunde förmå dig att bli en mamma när du skulle!
Jag saknar dig, varje dag, varje sekund som går. Jag skulle göra potatisplättar häromdagen men visste inte hur. Tanken dök upp.
"Måste ringa mamma och fråga hur fan man gör"
Jag ringde inte, jag kunde ju inte.
Älskar dig och saknar dig, mamma. Labto!!
Systrer skicka ett sms kl elva-tolv på natten mellan den 10-11/9. Smset löd:
"Gudnatt mina älskade vackra små systrar! Om ngr timmar är det ett halvår sen mamma somna in o vi var med när hon tog sista andetaget! Vi var med om detta tillsammans! Älskar er mer än ni annar Labto!"
Jag var inte hemma när jag fick det, jag var inte ensam. Paniken steg inom mig. Ett halvår! Oförmögen att gråta inför någon, smög jag mig ut i badrummet med tårarna rullande ner för mina kinder. Ingen får höra att jag är ledsen. Jag sätter mig ner på golvet, kryper upp med ryggen mot väggen framför toaletten, under toalettpappers hållaren. Tårarna ringer inte längre, de sprutar ut ur mina ögon. Där sitter jag i vad som känns halva natten, håller om mina knän och har massa papper i ena handen. Tårarna bara kommer, de slutar inte.
Min mamma var missbrukare, mina minnen av min barndom är vaga och det är jag inte ensam om. Medan tiden går får jag reda på mer som hänt när jag var liten. Om hur min mamma envist ville ta hand om mig på fyllan, jag var nyfödd och mina systrar som var under 10 år. Dom försökte få mamma att inte gå omkring med mig. Under 10 år och de springer efter mina berusade mamma, rädda för att hon skulle tappa mig. Om det har hänt mycket sånt vill jag inte komma ihåg. Jag älskar mina systrar för att det tog på sig mammarollen är min mamma var oförmögen att agera mamma. Men vi fick dig till slut, mamma. Den sista månaden agerade du mamma, och för det är jag dig evigt tacksam samtidigt som att det är så helvetes orättvist att du inte kunde förmå dig att bli en mamma när du skulle!
Jag saknar dig, varje dag, varje sekund som går. Jag skulle göra potatisplättar häromdagen men visste inte hur. Tanken dök upp.
"Måste ringa mamma och fråga hur fan man gör"
Jag ringde inte, jag kunde ju inte.
Älskar dig och saknar dig, mamma. Labto!!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)