19/11-2010

Sitter och lyssnar på P3, om en kille som hette Fredrik. Fredrik dog i en olycka på tågspåret när han målade grafitti. Mans mamma berätta att när de skulle identifiera honom fick de bara se hans ansikte, men att de rörde vid honom över hela kroppen. Huvudet, händerna och berätta för honom hur mycket de älskar honom.

Började tänka på när jag och mina syskon skulle få se dig igen efter du gick bort. Det känns som en evighet. Vi kom dit till, jag kommer inte ens ihåg vad de heter nu, och där låg du. I en kista uppställd på stödben av något slag. Likblek. Du fanns inte längre, och jag ville först inte röra vid dig. Du var ju död. Men kom och tänka på att jag inte skulle få se dig igen, nästa gång vi skulle ses låg du förseglad i en kista med rosor på locket. Jag började gråta och tog tag i din hand. Din urholkade hand, den lillia lilla vita urholkade handen du rört mig med så många gånger. Din famn som du omfamnat mig med, varesig du menade det eller inte. Mamma, du finns i mina tankar. Jag ser dig överallt. Ser damer på stan i din ålder och fantiserar att det kunde varit du, att vi kunde ha stått och pratat om allt och inget, men verkligheten slår mig hårt i magen varje gång. Jag vaknar till och vet att du kommer inte tillbaka.

Jag älskar dig mamma!
Labto!!

30/9-2010

Har hört att nån flyttat in i din lägenhet, jag har inte gått förbi där mer än en gång efter du gick bort. Tanken på att någonannans gardiner hänger i ditt fönster i tv-rummet får mig att börja gråta. I mitt huvud bor du kvar i den lägenheten. I mitt huvud ser jag dig vinka i fönstret när jag och Gubben går. Och jag kommer ihåg hur du satt i fotöljen när du vinka, på knä, lutande mot ryggstödet. Du hade ditt livs ljus på ett fat i fönstret med, vitt blockljus. Alltid tänt.

Jag vill så gärna gå till din lägenhet igen men vill inte se någon annan än dig där. Om du inte står på knä i fotöljen så är du borta. Och jag saknar dig så fruktansvärt mamma. Och jag är inte arg längre. Jag blir mer glad när jag tänker på vår tid.

Du finns i mina tankar, och har funnits där sen natten mellan den 10-11/3-2010!

Labto...

19/9-2010

Ett halvår och nio dagar. Shit, var fan har tiden tagit vägen? Känns som det var igår jag var hemma hos dig, hjälpte dig med diverse saker. Diska, duscha, gå på toaletten eller bara resa dig ur sängen. Kan knappt fatta de, jag saknar dig så mycket.

Systrer skicka ett sms kl elva-tolv på natten mellan den 10-11/9. Smset löd:

"Gudnatt mina älskade vackra små systrar! Om ngr timmar är det ett halvår sen mamma somna in o vi var med när hon tog sista andetaget! Vi var med om detta tillsammans! Älskar er mer än ni annar Labto!"

Jag var inte hemma när jag fick det, jag var inte ensam. Paniken steg inom mig. Ett halvår! Oförmögen att gråta inför någon, smög jag mig ut i badrummet med tårarna rullande ner för mina kinder. Ingen får höra att jag är ledsen. Jag sätter mig ner på golvet, kryper upp med ryggen mot väggen framför toaletten, under toalettpappers hållaren. Tårarna ringer inte längre, de sprutar ut ur mina ögon. Där sitter jag i vad som känns halva natten, håller om mina knän och har massa papper i ena handen. Tårarna bara kommer, de slutar inte.

Min mamma var missbrukare, mina minnen av min barndom är vaga och det är jag inte ensam om. Medan tiden går får jag reda på mer som hänt när jag var liten. Om hur min mamma envist ville ta hand om mig på fyllan, jag var nyfödd och mina systrar som var under 10 år. Dom försökte få mamma att inte gå omkring med mig. Under 10 år och de springer efter mina berusade mamma, rädda för att hon skulle tappa mig. Om det har hänt mycket sånt vill jag inte komma ihåg. Jag älskar mina systrar för att det tog på sig mammarollen är min mamma var oförmögen att agera mamma. Men vi fick dig till slut, mamma. Den sista månaden agerade du mamma, och för det är jag dig evigt tacksam samtidigt som att det är så helvetes orättvist att du inte kunde förmå dig att bli en mamma när du skulle!

Jag saknar dig, varje dag, varje sekund som går. Jag skulle göra potatisplättar häromdagen men visste inte hur. Tanken dök upp.
"Måste ringa mamma och fråga hur fan man gör"
Jag ringde inte, jag kunde ju inte.

Älskar dig och saknar dig, mamma. Labto!!

19/8 2010

Hur ska man kunna släppa någon, låta någon gå vidare i "efter livet" om det ända man vill är att ha dom nära. Hålla dom kvar. Hur ska jag kunna låta dig gå mamma, hur, när jag inte är färdig med mitt liv med dig. Du lämna oss med ofärdiga meningar, med känslor som är så blandade. Healern säger att du inte kan gå vidare för du dras tillbaka av oss, är det så konstigt när vi väl fått dig, som en mamma. Det är inte bara du som måste gå vidare, låt oss sörja mamma. De va mycket du aldrig lät oss göra, som att få en normal barndom, så låt oss sörja. Varje dag kämpar jag och mina syskon och din syster med tanken att du inte är kvar. Vissa har lättare att få utlopp för sina känslor än andra. Jag gråter mest när jag är ensam, och utan dig känner jag mig väldigt ensam. Jag har isolerat mig mer från min omgivning nu än jag gjort tidigare. Jag måste slå mig igenom min vägg. Men jag måste göra det i min takt, när jag känner mig redo. Så jag skiter fullständigt fan i vad ekki säger. Du, mamma, har varit så helvetes egoistisk hela mitt liv så nu får du faktiskt låta oss göra det som krävs.

Jag får bilder i huvudet när du var så sjuk. Varje dag. Dom försvinner inte. Du tina bort mer för var dag som gick. Vi grät ihopa men mest grät jag ensam, i duschen, bröt ihopa när jag kom hem från att varit oss dig direkt innanför dörren. Hör dig andas, viska att du ville ha morfin. Se ditt ansikte bli vitare. Din kropp var död långt innan du försvann. Hur i helvete kan du begära att vi ska kunna gå vidare så fort efter allt det?

Tiden går...

Lägger huvudet på min kudde, varje natt är jobbig. Varje natt finns du inuti mitt huvud. Varje natt viskar jag -Jag älskar dig och saknar dig mamma. Varje dag ser jag dig med ryggen emot mig, på byn. I dina röda sommar capri byxor, med din paruk som du hade efter cellgifterna. I din gula eller gråa jacka. Många gånger har jag gått efter dig, du finns ju inte. Det kan inte vara Du. Du vänder dig om och ditt ansikte förvandlas till ett annat. Din hållning blir annorlunda. Du tinar bort och fram stiger en främling, en främling som ser på mig och undrar varför jag har tårar i mina ögon. Varför? För det var ju inte du.

Gubben och jag går en förmiddag på en promenad, jag ser ner i marken. Mina tankar är någon annanstans. Gubben drar och drar. Han stannar, jag ser upp och upptäcker att vi står utanför din lägenhet. Din tomma, mörka, döda lägenhet. Vi står på bakgården, utanför parkeringen. Jag går sakta fram men handen hårt knuten om Gubbens koppel. Vi stannar nedanför din balkong. Tomt, dött, mörkt. Jag ser mig om, ingen finns i närheten. Jag ser upp på din balkong igen. För ett kort ögonblick står du där, du röker och ler mot mig. Jag brister i gråt. Jag har ont, i hela kroppen. Världens värsta smärta är den när man mist någon. Du finns inte där när jag tittar efter. Jag har ont i halsen, hjärtat, kroppen skakar och mina ben ger nästan vika. Tankar på dig smäller som fyrverkerier i mitt huvud. Dig frisk, glad. Dig elak, när du trycker ner dom du älskat. Dej med pappa, det lilla av den tiden jag kan komma ihåg. Dig sjuk. Dig sjuk i din säng, när vi barn och din syster håller dig i handen. Din sista tid i våra liv. Det hände här, i din tomma, döda, mörka lägenhet. Det var här du försvann. Det var här vi alla miste dig. Jag kan höra dig kipa efter andan, be om vatten, be om en snabb övergång. Du hade så ont, du mådde så dåligt. Det är inte rättvist. En tant kommer fram och frågar mig vad som har hänt, varför jag gråter. Jag berättar varför, hon berättar att hon visste vem du var. Att ni pratat en del, att hon med saknar dig och tycker det är hemskt. Min mamma gjorde intryck på många, den tanten bevisade det. Hela vägen hem gråter jag, folk tittar och undrar, men det ger jag fullständingt fan i. Jag får gråta, jag får sakna dig. Jag får!

26/4 2010

En månad har kommit och gått sen jag skrev här sist. I brist på ord har jag lagt denna bloggen på hyllan, men förstått att många faktiskt läst det jag har skrivit. Det glädjer mig att veta att någon sitter och läser.

Varje dag, någon gång under dagen, kommer jag på något eller ser någon sjuk reklam på tvn och tänker "Shit, jag måste ringa mamma och berätta". Lika snabbt kommer jag på att jag inte kan.

Jag vet att jag drömt om mamma, har hört henne ropa på mig. Kommer sällan ihåg vad det handlar om. Vaknar bara med bilden av mamma i huvudet. Men en dröm jag hade var när hon låg ner i sin säng, den hon fick samma dag hon gick bort, den höj och sänkbara sängen. Hon reser sig till halvliggande ställning och lutar sig mot sin högra armbåga. I drömmen står jag nog i dörröppningen och tittar på henne. Plötsligt ropar hon "Sara". Det lät som hon var just intill mig när jag vakna, som hon låg vid sidan om mig och hade ropat i verkligheten. Jag satte mig upp som ett spjut i sängen. Jag hörde mig själv ropa "Mamma, mamma". Jag kunde inte förstå hur hon kunde låta som hon var intill mig... Sorgen kom över mig.

I förrgår drömmde jag om de sista timmarna med henne. Hur jag och mina systrar sov där tillsammans med min bror. Hur hon kämpade sig upp på onsdags morgonen bara för att dricka sitt kaffe och ta ett bloss på sin cigg. Tanken att hon skulle gå bort fanns alltid i bakhuvudet, men verkligheten kom inte ikapp. Man hade mest bara ork och plats för tanken att mamma skulle ha det så bra hon kunde. Bara ett par timmar efter hon varit uppe och rökt på morgonen var det mycket sämre. Hon kunde knappt öppna ögonen, hon kunde inte prata eller röra sig. När hon ville nått stöna hon bara. Började försöka säga den första bokstaven i ordet hon ville ha sagt. "Vvva... vaaa" Hon förde sakta sina fingrar mot läpparna. Alla flög fram för att ge henne vattenglaset. Tillslut kunde hon inte dricka heller, inte ens med vår hjälp. Vi fick fukta hennes läppar och mun med bomullssvabbar. Sen den natten spelas det sista timmarna upp i mitt huvud oavbrutet. Jag kännes hennes lukt, hör hennes rosslande. men jag känner inte henne längre. Jag satt på knä bredvid hennes säng ett tag den kvällen. Jag tänkte hela tiden att jag var tvungen att hålla hennes hand och röra vid henne så gott jag kunde. Vi började förstå att det handlade om timmar. tanken på att aldrog få hålla om henne igen klöste mig längs ryggmärgen. Det var obegripligt. Jag ville att hon skulle hålla om mig igen, men visste att hon inte kunde. Så där jag vi, turades om, att hålla hennes hand så länge vi kunde. Berätta för henne att vi älskade henne. Vi Älskar Henne. Vi sa att det var okej att släppa taget, hon kunde gå över. Hon stönade fram "Det finns någon här som inte kan släppa Mig". Vi hade alla nog svårt att släppa henne, fast än att det var så jobbigt att se henne vara så sjuk. Se henne utan ork, kraft, utan i hennes ansikte fanns bara acceptans.

Hur hon gjorde för att acceptera kommer alltid förbli ett mysterium för mig.

25/3 2010

Begravning... Va fan skulla man ha på sig? Mamma sa "ingen bär svart på min bergavning". Blev en blå herrskjorta jag fått av henne tidigare. När klockan blev halv 12 kom paniken, började hyperventilera. Fan... fan fan fan fan... Jag klarar inte det här, det ända jag tänkte på var att mamma skulle ligga där. Det började bli för verkligt för att hantera nu. Hon sitter inte i sin fotölj och stickar. Med tvn på. Kompisar kom hit och den enas mamma. Var på väg hem efter varit ute med Gubben, mammas hund. Min hund nu. Såg mamman när jag kom ut från matlusten, med plånbok, hund och en banan i famnen gick jag fram. Hon krama om mig och jag började gråta. Hon sa "jag kan inte göra mer än att hålla om dig", att bli omhållen när man känner sig bosatt på botten är mer än gult värt. Väl på begravningen kändes allt bara konstigt. Hela förmidagen har varit en karusell, varit yr, mått illa och inte kunnat äta eller dricka. kändes som man skulle gå på någon väns väns begravning. Satt och höll om pappas hand så hårt jag kunde. Min pappa, vår pappa. Honom har vi kvar. Har alltid varit pappas flicka. Vill inte att han ska vara sorgsen, men det är ounvikligt för alla just nu. Sorg är vår vardags levebröd. Det är nödvändigt ont. Efter begravningen samlades en del bakom kyrkan, min syster kom på ideén att stända upp turkosa heliumballonger till mamma, då turkost var hennes favorit färg, med ett medelande vi knutit fast i snöret. Det var underbart att se dom flyga upp till dig. Jag önskar att du fick dom och sitter och läser allt vi skrivit till dig. Jag kan inte mer än tacka för att jag fått mitt liv och göra det bästa av det. Jag håller inte alltid med om vad ödet lagt för väg till mig och mina nära och kära, men vem är jag att ifrågasätta det? Det var bestämt på något sätt att detta skulle hända. Fine, det hände. Men det finns imorgon med.

Mamma, jag älskar dig! Tänder, som alltid, ett ljus för dig i natt. Du är välkommen att hälsa på, men inte när jag står i duschen eller ska sova, sett för många skräckfilmer för det. Hoppas du fick alla medelnade vi sände till dig idag. Labto <3

24/3 2010

Begravning imorgon, känns som hon varit borta i flera år. Vi har hjälpts åt att tömma mammas lägenhet igår och idag, mest min ena syster som tagit tag i det. Det är jobbigt, plocka bland hennes saker, få hennes lukt slående i ansiktet. Jag har kännt henne, hemma, i hennes lägenhet och ibland på gatan. Fick ett par svarta vinterskor av henne innan vintern började. Sen hon dog står nu skorna aldrig där jag ställde dem. Imorse låg den ena vid badrumsdörren. Kännt hennes hand i nacken de senaste 2 nätterna, hennes döende andedräkt leta sig fram med för nån kväll sen. Kunde inte sova, undrade varför hon sände mig den? Har jag gjort nått fel? Det är inget jag vill komma ihåg, den sura unkna andedräkten. Hennes mobil ligger kvar i lägenheten, den flyttar på sig den med. Senaste förflyttningen var från ett skåp till golvet. Det hade inte ring så det var inte som det vibrerade. Tror det finns något mamma vill säga, vet bara inte vad.

Jag tänder ett ljus för dig inatt mamma, Älskar dig och saknar dig!

22/3 2010

I fredags träffa vi prästen mamma själv valde när hon var i livet. Att hon orkade fixa allt sånt själv är bortom mitt förstånd, men det gjorde hon och ingen hade kunnat hindra henne för det. Prästen är trevlig, vi pratar. Har svårt för sånt tjafs, tycker mest det är pinsamt att sitta där. Gud, jesus och allt annat skit jag inte tror på. Men hon är inte alls som dom flesta andra. Hon pratar inte så mycket om gud och psalmer som jag trodde hon skulle. Därför mamma valde henne. Hon är inte så på med sin tro. Under mer än en timme sitter vi där, gång på gång uppstår jobbig tystnad då hon inväntar att vi ska säga något om vår mamma som hon kan ta med på begravningen. Vi säger lite saker sen blir det tyst igen, och så höll vi på ett tag. 18:00 iväg till finja för att avliva min ena katt Baby. Jag gråter, kramar henne hårt, viskar att jag älskar henne och att mamma tar hand om henne som jag tar hand om hennes hund, Gubben. Hon får en insomnings spruta. Hon somnar, jag tar ut henne och håller henne. Min syster som körde mig får hålla henne medans hon får sina sprutor. Hon får en överdos av samma spruta, syster sitter med henne i knät, jag sitter på knä och gråter. Reser mig och tar Baby och sätter mig. Hennes andning blir långsam, jag gråter mer. Gud gör jag rätt som avlivar henne? Jag var ju tvungen, hon kissade ner allt jag äger. Har hon gjort det i 2 år kommer hon inte sluta. Vetrinären håller med om att det är rätt beslut. Hjärtat slutar slå, min Baby är död. Jag gråter ännu mer. Vi åker hem. På kvällen får jag besök. Blir glad. Saknar Mamma och Baby men jag har rätt att få skratta och vara glad med. Lördag, åker in till kristianstad en sväng. Hitta nya skor. Åker hem. Gud, lördag kväll...vad gjorde jag då? Återkommande minnesförlust. Förtränger det som jag inte tycker sätter intryck eller är jag bara så glömsk? Jaja. Söndag, städa. Går hem till min syster en stund. Hon är ledsen, jag blir ledsen. Jag har svårt att gråta när jag är ibland folk. Går hem, tar en dusch, städar klart. Går till syster igen och kollar på film. The blind side, jätte bra film. Överanalyserar saker, min syster och hennes sambo pekar ut att jag brukar bli så, jaha...då får jag väl sluta med det. Det är ju sant. Idag, sitter här. Gjort klar uppgiften till kursen. Saknar henne så, Men vet att hon har varit hos mig. Det senaste 2 nätterna har jag känt en hand på min nacke när jag gått och lagt mig. Har ett ljus tänt för henne i förnstret i en ljus lykta, jag frågar mamma olika saker. Ljuset fladdrar. Jag tar det som ett svar då det bara gör det när jag frågar.

Mamma, Jag tror inte jag kommer få plats med alla bilder jag får på dig på mitt kylskåp mer. Måste hitta någon annanstans att ha dem. LabTo <3

17/3 2010

16/3 2010
Likvaka, känns konstigt att jag ska få se min mamma igen. Sist jag såg henne höll jag hennes hand medans hon dog. 16:00 ska vi vara där. Jag står och sminkar mig, pirrar i kroppen för jag ska få träffa mamma igen, klär mig lite finare för hennes skull. Sen slår det mig, Vad jag har på mig gör ingen skillnad, hon ser inte det ändå. Går ut med hunden sen går jag hem till min syster, dricker kaffe, lånar 2 böcker. Jag och hennes dotter går till min andra syster efter sprungit ett ärende. Syster hämtar oss alla 3, kör till stan, hämtar mer saker som folk vill lägga i kistan. Hämtar syster nr 3. Nu är vi 4 i bilen. Parkerar. Vet inte var vi ska. Nånstans vid sjukhuset ligger det iaf. Hittar rätt efter ett tag. En äldre man står bemötande innanför dörrarna. Samma man som mamma gjorde det vita arkivet med. Vi hänger av oss. Nu pirrar det. Mamma ligger i rummet intill. Min mamma, älskade mamma. Han öppnar dörrarna, ett hårt slag i magen. Det ända man ser är mammas händer, hon har en vit duk över ansiktet. Hennes alltid så vackra händer är vita. Hon är kläd i vitt, i en ljus kista. Där ligger hon, min mamma. Vi går fram och ställer oss, mamma... Jag ville att hon skulle vakna, säga "den gick ni på". Tårarna kommer hos oss alla, vi gtåter. Vi står och gråter och saknar vår mamma. Pirret har ersatts med ångest och sorg. Jag vill att hon ska sitta hemma i sin fotölj och sticka, med glasögonen längs ner på näsan. Jag rör hennes händer, dom är iskalla. Han tar bort duken. Mammas ansikte är vidgjort. Hon är brun, som när hon envisades med att använda brun utan sol och det blev ränder vid öronen. Hon ser frisk ut. Hon är inte sjuk längre. Vi gråter och lägger ner våra saker i kistan. Jag hitta ett foto där mamma ammar mig på BB, och för att hon samla på räfflade enkroner la jag ner dom jag sparat åt henne men inte hann ge henne. Jag la asken med dom mellan hennes händer. Ett foto av min pappa ligger med hos henne. Vi åker hem. Jag följer med till min ena syster. Ringarna mamma gav henne kunde hon inte ha. Det kändes fel att ha dom sa hon. När hon tagit av dom och gett dom till mig hade hennes hand gått ner 3 kg sa hon. Nu sitter dom på mig. Mina fingrar ser mer ut som mammas nu, mina fingrar är långa och smala som hennes. Pianofingrar som mina systrar retar mig för. Det känns rätt.

Mamma, jag vågar inte gå hem till din lägenhet ensam. Det luktar dig, men du är inte där längre. Jag vill att du ska vara där mamma! Jag vill gå och köpa smörbullar till dig. I natt 01.33 är det en vecka sen du dog. Jag älskar dig mamma! Labto

15/3 2010

Helgen har kommit och gått, varit en underbar helg förutom att min mamma inte kunde uppleva den. Hon är i mina tankar varje dag, har svårt att gråta nu men bär sorgen inombords. Först tyckte jag att det inte kändes okey att skratta och skämta, nu är det det ända som får mig igenom dagen. Prata om gamla minnen med nära och kära, berätta hur vi upplevde mamma under årens gång. Hon var ingen mönster mamma, hon var alkoholist och blev nykter för 18 år sen. Hon körde med mycket utpressning och vad jag skulle vilja kalla för psykisk misshandel. Men min mamma blev sjuk, hon förändrades sakta. Hon blev en mormor för mina systers barn och så småningom blev hon en mamma. En riktig mamma, den mamman vi längtat efter i flera år. Innan hon dog förlät jag henne för allt gammalt som hänt. Jag sa till henne varje dag att jag älska henne och hon sa det tillbaka! Min mamma älskar mig... Var hon än är så vet jag att hon gör det fortfarande. Min mamma blev världens bästa mamma och jag är så tacksam att jag fick henne till slut! Jag var mer ledsen när min mamma levde och var så sjuk som hon var, nu saknar jag bara henne och älskar henne, men hon är inte sjuk mer. Säg till era nära och kära att ni älskar dom, ni kommer ångra er om något händer och ni inte har fått säga det ni vill.
Boktips "Robsson" En av det finaste, hemskaste och bästa böckrna jag läst. Läste den i skolan på gymnasiet efter min mamma fick diagnosen. Och jag grät och grät och grät. En bra bok för dom som behöver få ut lite sorg!

Älskar dig mamma!

12/3 2010

Ett dygn har nu passerat utan mamma, bara fortsatt. Blir arg på folk som går utanför min lägenhet. Dom kör sina bilar, handlar, skrattar och går omkring. Vet dom inte att min mamma är död. Sjukt att tänka att världen ska stanna upp för att min mamma dött, men det känns konstigt att världen ska fortsätta när min mamma inte kan vara med. Kände på det viset ett bra tag innan hon gick vidare. Gick upp till mammas lägenhet, vi systrar. Kollade av vana in i vardagsrummet på den röda fotöljen. Mamma var inte där, jag förstod inte. Det luktade mamma, hon måste vara där nånstans?! Det va hon inte. Sorgen kommer slående mot mig. MAMMA? Varit i stan, försökt fixa med Fonus. Träffa brors dotter, alla är ledsna, påverkade, saknar mamma! Kom hem, gjorde varma mackor. Titta på tv. Tänkte att jag skulle ringa mamma, höra hur det var med henne idag. Jag kom på att det kan jag inte. Ingen som svarar. Mamma, jag saknar dig!

11/3 2010

Natten mellan onsdag 10/3 och torsdag 11/3 hände det. Vi hade lagt oss, mina systrar dela säng inne i mammas rum. Jag och bror låg i vardagsrummet. Jag på en madrass och bror på soffan. Mamma behövde morfin. Hon hade ont. Hon fick de sen la vi oss igen, syster stod på balkongen och rökte, ringde KVH och sa att mammas andning var så hemsk rosslig. Jag hörde mamma, jag tyckte hon ropa men det kan vara som hon andades med. Vi satt allihopa vid hennes säng. Vi rörde vid henne, jag la mina fingrar i hennes hand. Hennes anding blev annorlunda. Efter ett tag tog det längre tid för henne att ta nästa andetag, och nästa, och nästa. Så småningom tog hon sitt sista, kl 01:33. Det kändes inte som det var sant, händer det verkligen? Först kom en känsla av lättnad. Lättnad efter att ha trott så många gånger att hon var på väg, och nu hade hon gått över. Hon är inte sjuk längre. Sen kom sorgen och saknaden. Se alla gråta, alla kramas. Alla saknar dig Mamma! Jag älskar dig så mycket, och jag är så glad att du nu kan röka och dricka utan alkoholismen efter dig. Jag är så glad att du inte är sjuk längre. Men jag saknar dig så mycke. Jag vill ringa till dig, jag vill att du svarar. Jag vill höra dig säga LabTo! Nemo prata om dig idag, han sa att momme va en stjärna i himlen. Syster förklara för honom att momme inte har ajaj längre. Momme mår bra nu! Och det hoppas jag att du gör. Jag väntar på att du ska höra av dig!

Denna bloggen är tillägnad Lilian Ljungbeck. Du finns alltid i mitt hjärta Älskade Mamma! Och ingen kan ta det ifrån mig!

10/3 2010

Den 8/3 blev mamma sämre. Dom ville inte ge henne mer dropp, då skulle vätskan fyllas på för snabbt och mamma klara inte en tappning till. Mamma räckte fuck you till min syster, hög på morfin, blåste bubblor i sitt vatten med ett sugerör. Mamma var kvar i kroppen. Hon finns där. Igår fick vi medelande av en syster och vår moster att mamma var ännu sämre. Dom trodde hon skulle gå bort natten mellan tisdag och onsdag. Jag och 2 av mina systrar sov hos henne, ihop trängda i en liten madrass på golvet. 1,20 säng. Låg och lyssna på hennes andning. Idag är vi 5 syskon och mammas syster hos mamma. Vi väntar. Mamma har fått en ny säng, höj och sänkbar. Mamma ligger i sängen. blek med öppen mun. Jag vill att detta ska hända snabbt men vill ändå ha kvar henne!

8/3 2010

Vaknade halv 8 imosre efter en skum dröm om en person jag inte längre har i mitt liv, som jag klippt kontakten med. Mådde hyfsat efter att jag var hos mamma igår, Eki som är mammas healer kom dit på hembesök och vi fick lite positiv energi allihop. Var hos en kurator idag, inte för jag bruker gå, vi pratade. Mådde mycket bättre efter det. Note to self - Ring kurator och boka tid igen.
Allt efter dagen gått har jag mått sämre och sämre. Mamma kommer dö, bilder i huvudet kommer upp. Mamma död. Det är inte logiskt i mitt huvud, mamma har alltid funnits där. Hon kan inte dö, mamma kan inte vara sjuk, mamma kan inte sluta finnas. Så är det bara. Hitta en kofta jag hade fått med mig hem från mamma en gång. Oragne stickad HM kofta. Storlek L. För stor för mig men så trygg. Den låg på golvet av min garderob, satte mig på huk för att ta upp den. La den i knät, jag kom inte upp på benen igen. Jag satt och titta på koftan. Tårarna kom och jag begravde mitt ansikte i den. Kan känna lukten av henne om jag koncentrerar mig. Kan se henne skratta framför mig. Jag vill inte hon ska dö. Jag kommer sakna henne så mycket.
Och min pappa, min pappa som jag inte sett gråta på flera år grät med mig i lördags. Med mig! Ringde honom innan idag, han vill veta vad som händer och hur det går med mamma. Så fort vi började prata om mamma kunde jag höra hur ihålig pappa blev. Hur rösten blev tunn och svag. Hur rösten bröts av andningar. Hur rösten var fulld av sorg. Så helvetes orättvist. Jag har just fått en riktig mamma. Min mamma...

7/3 2010

Bytt av med min bror nu. Dom titta på vasaloppet när jag kom in i lägenheten. Mamma kände att hon inte orkade vara uppe längre efter att de första kom i mål. Hon gick och vila, min bror åkte.
"Sov lite nu när du kommer hem" sa jag innan han gick.
"Det kommer jag inte kunna göra"
"Nej, men du kan ju försöka iallafall"
"Det kommer jag inte kunna göra"
Mamma ville borsta tänderna, satt och förberede sig på att resa sig från sängkanten. Det gick inte. Jag höll i armen för att försöka få upp henne. Till slut gick de.
Nu ligger hon i sängen igen, utmattad efter de meter hon var tvungen att gå fram och tillbaka från badrummet till sängen. Jag blir lätt darrig nu, lyssnar efter hennes andetag. Lyssnar efter om hon försöker ropa på mig. Lyssnar om hon finns kvar.
Ingan av oss får någon sömn. Försökt mig på att ta insomningtablett, men det gör ingen nytta. Man är vaken ändå. Orolighets fröet är sått i mitt huvud. I allas huvud. Och det gror fortare än sömnen. Det gror fortare än allt. Efter gårdagen är vi alla matta, trötta. Många har väl början till magsår och allt annat man får av stress och oro.
Igår såg jag min pappa gråta för första gången på säkert tio år.
Jag brast, pappa brast. Vi höll om varan och grät ihop. Skilda i 18 år, och min pappa grät.
Jag hatar cancer... JAG HATAR ALLA SJUKDOMAR!

6/3 2010

Klockan är nu 17:19 och min mamma har haft sin Fira livet fest. Festen som skulle hylla det vi gått igenom och överlevt och alla lyckliga minnen så här lång. Till stor del var festen på just detta sätt, men blev även som en sorts avskeds fest. Mamma fick hjälp att ta sig ner till festen ca 13:00, åt och drack lite, sen upp igen vid 15:30. Just nu ligger hon i sin säng. Om hon vilar eller väntar får jag aldrig veta, jag tänker inte fråga. Jag är lycklig att hon fick tillfälle att ha denna festen, att vi flyttade fram den till denna helgen istället för att den skulle varit nästa. När nästa helg kommer finns risken att den anländer med en mindre mäniska i hack i häl. Vad jag just nu, nu när jag sitter och skriver detta med svullna ögon, matthet i hela kroppen, ingen ork för något, tänker på är Hur fan ska jag kunna gå vidare med studier och socialt liv när jag vet vad vi alla väntar på? Hur kommer det bli till slutet av nästa vecka? Vad för samtal kommer jag få när jag tar upp min mobil nästa gång? Att förlora och överleva sitt barn är svårt, men detta är fan inte lättare. Iallafall inte för mig. Jag har dock inga barn, men nu när jag väl har fått en mamma som är kapabel till att visa kärlek, så ska hon ryckas ifrån mig igen. Men utan denna helvetes sjukdomen hade min mamma inte blivit den riktiga mamman jag behövde. Om hon hade omkommit i en olycka hade jag inte kunnat förlåta mig själv för att aldrig fått chansen att säga farväl. Och tankarna är där, är detta sista gången jag kommer träffa henne vid liv? Är detta sista gången jag kommer få höra henne säga att hon älskar mig? Är detta sista gången... ?

Blogg...

Börjar blogga igen i inflytande av min syster. (nemonea.blogg.se)

Hon har börjat blogga om vår mamma, vår mamma i sina sista ögonblick på jorden. Vår mamma, döende i cancer. Jag är barnbarn till cancer då min mamma blivit dess barn. Det börja i bröstet, det högra bröstet som nu inte existerar mer. Nu finns det i hela hennes kropp.

Det 3 faserna sen julafton:

1. Mamma blev trött, hon kunde fortfarande gå till byn och handla, men var alltid trött.

2. Mamma bad oss nära och kära att hjälpa henne med vardagssysslor, disk, handla, bädda och slutligen duscha. Maximal motion, en runda runt huset.

3. Mamma har blivit tömd på vätska för tredje gången. Hon är sängliggandes. Orkar inte duscha, orkar inte gå.

Häromdagen höll jag i hennes dropp medans hon förberede sig på att resa sig från sängen. Höll i det hårt, höll hårt i stången som höll hennes dropp. Då slog det mig, jag håller just nu i min mammas ända näringskälla i min hand. I brist på mat och vätska. Dropp. Hennes liv. Så det kändes. Hemsk känsla som gnagar en in i märgen. Nu väntar vi, hoppas på att det vänder, men vi vet bättre. Det går bara åt ett håll nu.

Allt kärlek till dig Mamma!