6/3 2010

Klockan är nu 17:19 och min mamma har haft sin Fira livet fest. Festen som skulle hylla det vi gått igenom och överlevt och alla lyckliga minnen så här lång. Till stor del var festen på just detta sätt, men blev även som en sorts avskeds fest. Mamma fick hjälp att ta sig ner till festen ca 13:00, åt och drack lite, sen upp igen vid 15:30. Just nu ligger hon i sin säng. Om hon vilar eller väntar får jag aldrig veta, jag tänker inte fråga. Jag är lycklig att hon fick tillfälle att ha denna festen, att vi flyttade fram den till denna helgen istället för att den skulle varit nästa. När nästa helg kommer finns risken att den anländer med en mindre mäniska i hack i häl. Vad jag just nu, nu när jag sitter och skriver detta med svullna ögon, matthet i hela kroppen, ingen ork för något, tänker på är Hur fan ska jag kunna gå vidare med studier och socialt liv när jag vet vad vi alla väntar på? Hur kommer det bli till slutet av nästa vecka? Vad för samtal kommer jag få när jag tar upp min mobil nästa gång? Att förlora och överleva sitt barn är svårt, men detta är fan inte lättare. Iallafall inte för mig. Jag har dock inga barn, men nu när jag väl har fått en mamma som är kapabel till att visa kärlek, så ska hon ryckas ifrån mig igen. Men utan denna helvetes sjukdomen hade min mamma inte blivit den riktiga mamman jag behövde. Om hon hade omkommit i en olycka hade jag inte kunnat förlåta mig själv för att aldrig fått chansen att säga farväl. Och tankarna är där, är detta sista gången jag kommer träffa henne vid liv? Är detta sista gången jag kommer få höra henne säga att hon älskar mig? Är detta sista gången... ?