11/3 2010

Natten mellan onsdag 10/3 och torsdag 11/3 hände det. Vi hade lagt oss, mina systrar dela säng inne i mammas rum. Jag och bror låg i vardagsrummet. Jag på en madrass och bror på soffan. Mamma behövde morfin. Hon hade ont. Hon fick de sen la vi oss igen, syster stod på balkongen och rökte, ringde KVH och sa att mammas andning var så hemsk rosslig. Jag hörde mamma, jag tyckte hon ropa men det kan vara som hon andades med. Vi satt allihopa vid hennes säng. Vi rörde vid henne, jag la mina fingrar i hennes hand. Hennes anding blev annorlunda. Efter ett tag tog det längre tid för henne att ta nästa andetag, och nästa, och nästa. Så småningom tog hon sitt sista, kl 01:33. Det kändes inte som det var sant, händer det verkligen? Först kom en känsla av lättnad. Lättnad efter att ha trott så många gånger att hon var på väg, och nu hade hon gått över. Hon är inte sjuk längre. Sen kom sorgen och saknaden. Se alla gråta, alla kramas. Alla saknar dig Mamma! Jag älskar dig så mycket, och jag är så glad att du nu kan röka och dricka utan alkoholismen efter dig. Jag är så glad att du inte är sjuk längre. Men jag saknar dig så mycke. Jag vill ringa till dig, jag vill att du svarar. Jag vill höra dig säga LabTo! Nemo prata om dig idag, han sa att momme va en stjärna i himlen. Syster förklara för honom att momme inte har ajaj längre. Momme mår bra nu! Och det hoppas jag att du gör. Jag väntar på att du ska höra av dig!

Denna bloggen är tillägnad Lilian Ljungbeck. Du finns alltid i mitt hjärta Älskade Mamma! Och ingen kan ta det ifrån mig!