Bytt av med min bror nu. Dom titta på vasaloppet när jag kom in i lägenheten. Mamma kände att hon inte orkade vara uppe längre efter att de första kom i mål. Hon gick och vila, min bror åkte.
"Sov lite nu när du kommer hem" sa jag innan han gick.
"Det kommer jag inte kunna göra"
"Nej, men du kan ju försöka iallafall"
"Det kommer jag inte kunna göra"
Mamma ville borsta tänderna, satt och förberede sig på att resa sig från sängkanten. Det gick inte. Jag höll i armen för att försöka få upp henne. Till slut gick de.
Nu ligger hon i sängen igen, utmattad efter de meter hon var tvungen att gå fram och tillbaka från badrummet till sängen. Jag blir lätt darrig nu, lyssnar efter hennes andetag. Lyssnar efter om hon försöker ropa på mig. Lyssnar om hon finns kvar.
Ingan av oss får någon sömn. Försökt mig på att ta insomningtablett, men det gör ingen nytta. Man är vaken ändå. Orolighets fröet är sått i mitt huvud. I allas huvud. Och det gror fortare än sömnen. Det gror fortare än allt. Efter gårdagen är vi alla matta, trötta. Många har väl början till magsår och allt annat man får av stress och oro.
Igår såg jag min pappa gråta för första gången på säkert tio år.
Jag brast, pappa brast. Vi höll om varan och grät ihop. Skilda i 18 år, och min pappa grät.
Jag hatar cancer... JAG HATAR ALLA SJUKDOMAR!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar