Jag kommer ihåg din fira livet fest, bekräftelsen jag fick av dig och pappa att ni fortfarande älska varandra och att skilsmässan inte var mitt fel. Sex år gammal, nedbruten i tron om att lilla jag orsakat allt. I efterhand fattar man så klart bättre, men för en sexåring var det jorden undergång. Femton år innan man fått det bekräftat, och helt plötsligt känns det nästan meningslöst det med. När jag tänker på dig mamma blir jag arg. Jag blir ledsen, men jag har även börjat känna lycka och att det var ett bra avslut.
Ibland kommer jag att tänka på roliga ord du använde. Som istället för att säga cirka sa du "cirkus", du sa "i principip" i stället för princip. Du berätta för mig att den lilla pojken som kom på ordet "fickla" måste varit ett geni.
Jag började baka idag, för jag hade bestämt mig för att inte tänka på dig mamma. Du sa alltid att man inte ska säga hata, "hata är ett starkt ord, Sara". Men jag hatar faktiskt dig för att du blev sjuk. Egentligen är det väl cancer jag ska hata men hatet handlar nog mer om att du faktiskt dog. Idag, för ett år sedan. Ett år. Men jag älskar att du blev vår tillslut. Att några dagar innan du dog satt i din fåtölj och drack fläder dricka från ett sugrör. Syster sa nått till dig och du räckte "Fuck you" till henne, och min syster skrattade. Du var så dålig att du knappt kunde röra dig och hög på morfin, men du fanns fortfarande kvar i skalet. Än så länge var du kvar.
Jag kommer förmodligen att gråta mycket idag, jag vet att min saknad kommer bli mer intensiv ju närmre klockan blir 01:33. Och jag vet att det finns en fantastisk person i mitt liv som jag kan stötta mig emot ikväll. Och jag vet att hade jag inte träffat honom, mamma, då hade jag inte ens kunnat stå på mina ben idag. Hoppas du har det bra. Ska snart beställa tid hos Eki så är det något du vill säga mamma så vill jag gärna höra.
Älskar dig och jag saknar dig så det gör ont i kroppen.
Labto.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar